Broome - Cocos Keeling

När solen sjunker ner framför stäven i väster så ser vi den Australiska kontinenten försvinna i vårt kölvatten akteröver. Till att börja med så har vi svag bidevind som fram emot kvällen vrider emot och avtar ytterliggare. Hela natten glider vi fram på kryss i 1-3 knops fart. Vi hör Knölvalar frusta och smälla med sina pektoralfenor i vattenytan och hoppas att de inte skall ligga och sova i vår kurs. Trots den svaga vinden så klarar vindrodret av att hålla båten på kurs och vi kan koppla av och sova

på våra frivakter. Nu är det ju alltid svårt att sova den första natten men vi får i alla fall vila ostörda. Nästa morgon avtar vinden under en kort stund och börjar därefter blåsa från sydost. Vi har kontakt med andra båtar som seglar över Indiska oceanen via "Zebra Net" och meddelar vår position till "net controlern". Vi får också en pratstund med Nabob och Necessity som är uppe i Indonesien. Under dagen ökar vinden successivt och det verkar som den Australiska kontinenten börjar släppa sitt grepp

om oss, passadvinden tar över. Under förmiddagen ser vi en del Valar men efterhand som vi kom längre ut i oceanen, så försvinner dom. Vi gör bra fart hela dagen och nattens i ökande vind. Vid midnatt är det dags att ta in 2 rev. Nästa morgon har vinden ökat ytterligare och nästan hela focken rullas in.

Vi har haft vår vattengenerator i hela tiden men upptäcker nu att den inte snurrar runt. När vi får upp den så kan vi konstatera att båda bladen är avbrutna. Någon best i djupet simmar förmodligen runt med illa sargad tandgarnityr och propellerblad i magen. Vi har ett set med lite mindre blad som vi monterar och därefter fungerar generatorn igen. Vi får lite mindre ström, men det räcker ändå till och blir över.

Under dagen passerar vi Rowly Shoals som består av 3 st ringrev som knappt sticker upp över vattenytan. Det lär vara ett fantastiskt ställe att dyka och snorkla på och vi hade från början tänkt oss att stanna några dagar i lagunen på den mellersta av dessa. Som förhållandena är nu så lär det nog vara ganska obekvämt så vi väljer att fortsätta förbi.

Under eftermiddagen ökar vattendjupet från ett par hundra meter till ett par tusen, men förhållandena blir inte så mycket annorlunda, som vi hoppats på. Sjön är fortfarande obekväm och bråkig. Strömmen är också väldigt skiftande och för det mesta verkar vi ha motström eller ström från sidan med oroliga vågor som följd. När den någon enstaka gång är med oss, så blir vågorna helt annorlunda och mycket längre och bekvämare.

Under dagen ser vi ett par fartyg på långt avstånd och under kvällen kommer det en bulkbåt med kollisionskurs. Vi ropar upp honom på VHF radion och frågar om han har sett oss. Trots att avståndet bara är 4 sjömil så syns vi inte på radarn säger den ansvarige ombord. När han tittar ut kan han med svårighet upptäcka oss i den grova sjön. Vi rullar in genuan, lovar upp lite grann och passerar strax akter om honom på mindre än 0,5 sjömils avstånd. De båtar vi möter här kommer ofta fullastade med järnmalm

från de Australiska utlastningshamnarna på västkusten. De har nordlig kurs mot Sunda sundet i Indonesien och skall för det mesta vidare till Kina som i dag är en stor importör av malm. Under resten av vår passage, ser vi inte ett enda fartyg.

Under hela överfarten har vi vinden rakt akter ifrån och vi gippar med jämna mellanrum för att inte komma för långt bort från vår kurslinje. Ibland gippar båten ofrivilligt och vid de tillfällena så är det tur att man har en rejäl preventer gaj som räddar storsegel och bom. Vi seglar med 2 rev i storseglet i stort sett hela vägen och reglerar segelytan med att rulla in och ut på focken. Ibland, då passadvinden är riktigt stark så rullar vi in focken helt och seglar enbart med dubbelrevat storsegel.

På mornarna ligger det ofta flygfisk på däck och det landar även en och annan bläckfisk (Squid) som sätter fula bläckspår på däcket.

En eftermiddag får Stina för sig att hon skall tvätta håret medan jag tar mig en eftermiddagslur. Hon ligger på knä i sittbrunnen och hinner precis skölja ur håret, när en av styrlinorna till vindrodret går av. Hon kastar sig på ratten för att handstyra och ropar på mig, för att få hjälp med bytet av linan. Yrvaken tittar jag ut och får mig ett gott skratt då jag får se Stina stå och styra med bar överkropp och med vått rinnande hår hängande ner i ansiktet. Jag kastar mig efter kameran men här har

Stina tur, då batteriet tyvärr är slut.

Dagarna går och vi kommer allt närmre målet. För det mesta så har vi konstiga strömförhållanden med besvärlig sjö, men ibland får vi medström med lång härlig dyning, underbara passadvindsförhållanden och komfortabel segling. Då ökar farten 1 knop till ungefär 7knop och livet känns underbart. Tyvärr är dessa tillfällen inte långvariga.

Näst sista dagen passar vi på att duscha och tvätta håret. Då vi eftermiddagen sitter och fikar så kommer det en våg som bryter precis i aktern på båten. Vi får massor av vatten i sittbrunnen och blir delvis dränkta i saltvatten, så var det med den duschen.

Vi ser allt fler fåglar och sista natten har vi besök av en ung Bobby (Sula) som envist har gett sig den på att åka snålskjuts mot Cocos Keeling. Vi har all möda att hålla honom borta, eftersom han inte förefaller att vara riktigt rumsren ännu.

Under hela överfarten har vi inte fiskat en enda gång, ingen har känt sig hågad att ta hand om en eventuell fångst i den bråkiga sjön.

Sista dagen lättar dock vinden och vi kan slå ut ett rev och lägga i Fiskelinan. Vid middagstid, siktar vi Cocos Keeling Island på vår babords bog och lite senare ropar vi upp myndigheterna för att avisera vår ankomst och begära inklarering. Vi ser också ett segel för om oss, det är den Holländska båten White Haze som kommer från Christmas Island.

Vår fiskelycka ser ut att svika oss, men precis då vi skall plocka upp linan så nappar det. En två kilos Yellowfin Tuna kan landas och därmed så är kvällens middag räddad.

Passagen in på den stora lagunen blir enkel och vi kan ankra i lä bakom Direction Island i kristallklart turkos vatten, bland ett 10 tal andra långseglare. En av dem har Svensk flagga i aktern, det är en vacker 62 fots Hallberg Rassy med namnet Yaghan som seglas av Arne och Helen Mårtensson från Stockholm.

Vi har seglat 1560 sjömil på strax under 11 dagar, vilket ger strax över 6 knop i genomsnitt och en bästa dygnsdistance på 161 nm.

Medan vi väntar på inklarering, passar vi på att skura däcket och rensa bort alla flygfiskar som ligger inklämda i skrymslen lite här och där. Ett par revhajar cirklar runt båten för att få sig en liten munsbit. Inklareringen går enkelt och snabbt och vänliga tullare hälsar oss välkomna. Det känns underbart att vara tillbaka i denna miljö med vit sandstrand kantad med Cocospalmer och inbjudande badvatten fritt från dödliga maneter och krokodiler. Efter en god sundowner, njuter vi av nystekt tonfisk,

klyftpotatis och en god sås, innan vi sjunker in i en skön välbehövlig sömn.

Cocos Keeling Island

Cocos Keeling upptäcktes 1609 av sjöfararen Kapten William Keeling från "East India Company". Den första bosättningen på ön, skedde 1825av engelsmannen William Hare. Han följdes 1827 av John Clunies-Ross med familj, som efter 1831 var ensamma ägare av ögruppen. Arbetskraft importerades för att förbättra de redan befintliga Cocos plantagerna, vid en tid då Copra var en eftertraktad vara. Arbetskraften hämtades från Öst Afrika, Kina, Java, Borneo och Malaysia.

År 1978 köpte Australiska staten familjen Clunies-Ross intressen i Territoriet och 1984 valde öborna att bli integrerade med Australien. Territoriet består av 2 st atoller, North Keeling som är obebodd och Australiens minsta naturreservat. Huvudatollen, Cocos Keeling, ligger 24 km söder om och består av 5 större öar (och många mindre) varav 2 st är bebodda. West Island är administrativt centrum och bebos av 150 människor, mestadels från Australien. Här ligger också ögruppens flygplats som har en

startbana stor nog för Jumbojet eller B-52, som kanske är det som den är tänkt för.

På östra sidan av lagunen ligger Home Island som befolkas av 450 st ättlingar till de första importerade arbetarna. Dessa Malajer är Muslimer och talar en lokal dialekt av Malaj. En färja gör dagliga turer, de 5 sjömilen mellan dessa öar. Två sjömil norr om Home Island ligger Direction Island där vi seglare ligger ankrade. Det är den lämpligaste ankarplatsen, eftersom övriga lagunen är grund, full av korall huvuden och därmed svårnavigerad.

Vi gjorde flera turer i vår dinge till Home Island där det fanns en liten affär med färskvaror som fylldes på varje vecka. Här fanns också Internet och en liten restaurang. Invånarna bor i moderna små låga hus, som ligger i snörräta rader och ser nästan likadana ut. Det är rent och prydligt men helt i avsaknad av charm. Trots att det allra mesta är inom gångavstånd så har nästan alla familjer någon form av fordon. Fyrhjuliga motorcyklar är det vanligaste men det finns även några bilar och pick-up:er.

Mitt i byn ligger en stor samlingslokal som avviker från den övriga bebyggelsen genom att det stå på höga stålben som är fastgjutna i en stor betongplatta. En bred trappa leder upp till breda, kraftiga portar och alla fönsteröppningar är försedda med överdimensionerade luckor. Hela byggnaden ger ett otroligt stabilt intryck. Den är byggd på det viset för att kunna fungera som Tyfon skydd om ett tropiskt oväder skulle dra förbi. På vägen tillbaka från Home Island, passerar vi ett stort grundflak,

där det formligen kryllar av Havssköldpaddor. De simmar snabbt iväg då vi kommer för närma med dingen.

Vi tog färjan över till West Island en dag, men fann inte mycket mer av intresse där. Inte heller här fann vi någon större charm och det Australiska inslaget var påfallande. På vår ankringsplats på Direction Island hade vi det däremot skönt och avslappnande bland många trevliga långseglare.

Dagen efter vår ankomst, anlände ytterliggare en båt med Svensk flagga, så nu var vi i majoritet. Det var Escargot med hemmahamn i Gävle. Rick byggde henne där för många år sedan och har sedan dess varit ute och seglat på världshaven i 13 år. Han är nu på väg mot Thailand där han har ett jobb som charterskeppare som väntar. Vi träffade också Arne och Helén på Yaghan och fick möjlighet att inspektera deras fantastiska skepp. Det blev några goda middagar tillsammans, i både deras och vår båt och det

blir säkert fler framöver, då vi skall segla samma rutt. De har ju själva ägt en Stratus tidigare och kände säkert lite nostalgi då de var ombord i Christina.

På stranden fanns det en "yachtclub" med tak och öppna sidor. Från taket fanns det vattenuppsamling till 2 st stora tankar. Vattnet var nästan slut men räckte ändå till för att vi skulle kunna tvätta upp lite lakan och kläder. Det ordnades "pott-luck" en kväll och alla seglarna tog med sig någon rätt in för det gemensamma knytkalaset som var väldigt trevligt. Nästan alla båtar som besöker atollen, sätter upp sin namnbräda på yachtklubben. Så gjorde även vi. I lite vrakgods karvade vi in båtens namn

och hemort och hängde den därefter upp i taket bland ett hundratal andra namnbrädor. Det har varit båtar från Råå här tidigare. På vattentanken står det målat med stora blå bokstäver, "Tai Fun, Råå- 92". Färgen börjar dock blekna lite, så Tomas det är snart dags att segla ner och bättra på namnet lite.

Annars var det nog livet i vattnet som gav oss mest på Cocos Keeling. Vi låg ankrade på ca 6 m djup på fin sandbotten och med kristallklart vatten och badade därför så ofta vi ville bland små nyfikna revhajar och kirurgfiskar. Vi snorklade ofta i ett pass, söder om Direction Island, där vattnet strömmade in från havet. Här fanns det massor av revfiskar och även lite större revhajar. Under ett koralhuvud brukade vi ofta se ett par st White Tipp ligga och dåsa. En av dagarna kommer det en stor Gray

Reef Shark och passerar oss lite väl nära. Den fortsätter upp på revet men vänder och kommer tillbaka och passerar ännu en gång på bara ett par meters avstånd. Den är säkert bara nyfiken, men vem vågar chansa. Det känns ändå inte helt komfortabelt, så vi tar det säkra för det osäkra och pallrar oss upp ur vattnet. Tyvärr gick vår lilla kamera sönder precis innan vi kom fram till Cocos så några undervattens bilder blir det inte härifrån. Det är lite synd, eftersom vi såg en hel del fiskar vi inte

sett tidigare.

Efter nästan 14 dagar på Cocos Keeling är det dags för det stora språnget över Indiska Oceanen. Vi har 2000 nm framför oss och förbereder oss på ca 14 dagars segling. De båtar som ligger här, delas nu upp på 2 olika rutter. Förutom ett fåtal som går mot Thailand så går ca hälften till Chagos och Madagaskar och andra halvan mot Mauritius. Själva väljer vi att gå till Rodriguez som ligger strax innan Mauritius.

Cocos Keeling - Rodriguez

Vi avseglar i fint väder och som vanligt frisk passadvind. Segelsättningen är den numera vanliga, med 2 rev i storseglet och focken utbommad. Yaghan skulle också ha avseglat men avvaktar, eftersom deras väderprogram förutsäger hårda vindar och hög sjö om några dagar. Själva resonerar vi som så att vi ändå hade avseglat om Yaghan inte legat här och ingen kan ändå förutsäga vädret i 14 dagar så vi kommer ändå säkert att få en blandad kompott, oavsett när vi avgår.

Senare under dagen kommer det en del mörka moln med regnbyar så vi rullar in och ut på genuan för att anpassa segelytan till rådande omständigheter.

Under natten möter vi 2 större fartyg, varav det ena har kollisionskurs med oss. Jag ropar upp det på radion och en kapten svarar på lite svårbegriplig engelska, att han ser oss och ändrar kursen något. Fartyget passerar os på ca 0,5 sjömils avstånd och efteråt ropar jag upp fartyget igen för att tacka för deras vänlighet. Kaptenen föreslår att vi byter kanal och därefter för vi ett långt samtal om våra respektive rutter. De är kontrakterade för 3 st resor med järnmalm till Kina från Brasilien, dit

de nu är på väg. Detta är sista turen och efter den skall kaptenen som är från Filipinerna hem på en välbehövlig semester. Han är väldigt intresserad av vår resa och ställer massor av frågor om var vi varit och hur vi har det ombord. Han har aldrig träffat någon långseglare ute på havet och berättar att han efter vårt samtal skall berätta vad han fått veta för resten av besättningen. Vi önskar varandra en lycklig resa och de försvinner så småningom under horisonten i sydväst. Trots att båten är väldigt

stor (80 000 ton), så ser vi den bara ca 5-6 sjömil i den höga sjön. Det är här ute på oceanerna som man önskar att man hade AIS (automatic identification system) som kunde ge en varningssignal i god tid innan ett fartyg nalkades.

Andra dagens kväll, så ökar vinden ytterliggare så vi tvingas att plocka ner storseglet. För bara en något inrullad fock, rusar vi ändå fram i 6,5 knop. Matlagningen är inte enkel men Stina kämpar tappert på i pentryt och är väldigt glad för att hon har förberett de första middagarna innan vi avseglade.

Det rullar våldsamt,så till och med våra speciella muggar med bred gummiförsedd botten välter, trots att de står på klibbduk. Saften rinner ut över sittbrunnen och dynorna och det blir  klibbigt värre. Jag beslutar mig för att äta under däck, medan Stina envisas med att sitta uppe. Hon får sällskap av en Bobby fågel som vill ha gratis lift och sätter sig på vår akterbåge, kanske den kände matdoften. Det gör väl inte så mycket att den åker snålskjut, men den är inte rumsren och sätter sina visitmärken

i sittbrunnen, i orolig närhet av den ätande Stina. Hon jagar bort den med flugsmällaren, men den envisas med att komma tillbaka. Tillslut ger den tillfälligt upp och Stina får lugn och ro. På mitt nattpass är den dock tillbaka. Men några fullträffar med flugsmällaren, jagar ut den på havet för gått.

Tredje dagens morgon sätter vi det dubbelrevade storseglet igen, men de blir ganska kortvarigt. På eftermiddagen drar det i igen och vi tvingas återigen bärga det. Båtarna längre fram, har det om än besvärligare än vi. På Zebra-Net, vårt radionät för båtar på Indiska Oceanen, får vi höra att Amerikanska Marcy har fått skador på sin Sprayhood då en våg tryckte till den. Holländska White Haze har fått en ruta sönderslagen då en i besättningen flög in i den med huvudet före. Huvudet klarade sig bättre

än rutan och kom undan med smärre blessyrer.

Vi går ett dygn för bara focken, därefter skär vi i 3e revet och hissar åter storseglet som nu bara når upp till vantspridaren. Båten går något lugnare då vi kan ha lite storsegel uppe, den rullar lite mindre. Dessutom är det lättare att reglera farten genom att rulla in eller ut på focken.

Några dagar senare kommer det ett stort svart moln akterifrån och vinden dör nästan helt. Det slår och smäller i seglen men vi har fått tillräckligt med erfarenhet för att undvika att slå ut reven och avvaktar. Istället används tillfället till att duscha och jag dristar mig till och med till att raka mig. Efter någon timma så ökar vinden plötsligt igen från ca 5 till 35 knop. Storseglet kommer åter ner i en fart, för att åter sättas några timmar senare innan det mörknar. Efter ett par dagar med 10-13

m/s och dubbelrevad stor, ökar passadvinden igen och storseglet får åter plockas ner. Den starka vinden består i 4 dagar då det hela tiden blåser mellan 14 och 18 m/s. Segelytan regleras genom att vi rullar in och ut på focken och tillvaron i sittbrunnen blir allt annat än komfortabel med ständigt överrykande sjö.

En dag upptäcker vi att det kommit in vatten på durken inunder navigationsbordet och vi har också vatten på toaletten. Var kan det komma ifrån? Ett tag så befarar vi att det läcker in mellan skrov och däck men jag har även en misstanke att det kan komma från akterstuven. Stina ligger och sover i akterkojen i lä så vidare undersökning får vänta. När hon skall gå upp så ber jag henne känna under madrassen och mycket riktigt så är det blött där och även madrassen är ganska så sur. Visserligen använder

vi kojen som sjökoj, men det innebär ju inte att det behöver vara vatten i den. Vi får flytta ut i salongen och fortsätta att sova där. Läckaget beror på att en kabelgenomföring i aktern läcker in. Dessutom så är packningen i luckan trasig och överspolande sjöar kan säkert hitta sin väg in där. Det är blött i botten på akterstuven och via en slanggenomföring i akterskottet som sitter lågt, släpper det in vatten i styrbords akterkoj. Vattnet följer kojbotten hela vägen fram till skottet och in i toaletten.

Härifrån fortsätter det in under navigationsbordet. Som tur var, var det inte skarven mellan skrov och däck som läckte. Problemen verkar inte så stora men tätning får avvakta till vi kommer i hamn. Vi stoppar tvättsvampar i akterstuven som vi vrider ur varje timma och det klarar temporärt läckaget in i kojen. Givetvis händer det, vid ett flertal tillfällen, att man blir dränkt av vatten, då man håller på och vrider ur svamparna.

Som ett brev på posten lägger vår antentuner av efter ett par dagar. Den sitter monterad i akterutrymmet och det visar sig att ett par kabelskarvar har fått så mycket saltvatten på sig att de korroderat så att kontaktproblem uppstått. Så för att vi skall kunna få ner väderprognoser och kunna hålla kontakt med andra via radion, så får jag göra mitt bästa för att försöka skarva om kablarna. Det lyckas och vi får åter liv i radion igen.

Ett annat problem som uppstår, är att vår GPS navigator lägger av. Vi misstänker att det är antennen som nu fått nådastöten i det dåliga vädret. Den har ju, sedan tidigare, uppvisat tendenser att lägga av emellanåt. Första gången vi hade problem, var redan i Tasmanien. Som tur var så inhandlade vi en handburen GPS i Broome och den får nu träda i tjänst. Vi har dessutom en GPS mottagare som vi kan koppla direkt till vårt navigationsprogram i datorn så vi är inte strandsatta.

Dagarna går med fortsatt hårt väder. Vi passar ständigt upp vindrodret, smörjer blocken och byter linor om det behövs. Det är ju vår bästa styrman och får absolut inte strejka. Stina gör heroiska insatser i pentryt med brödbak och matlagning och vi äter gott. Det är väldigt viktigt och ökar på välbefinnandet under den okomfortabla seglingen.

I slutet av seglingen minskar vinden något och vi kan åter sätta storseglet med 2 eller ibland 3 rev. När det återstår 3 dagar beräknar vi vår ankomst och ser att vi kan komma i hamn sent på eftermiddagen om vi håller en genomsnittsfart av 6,4 knop. Vi pressar på så gott det går för att slippa tillbringa sista natten drivande utanför kusten. Sista dagen handstyr vi för att ytterligare kunna hålla hög fart.

Vinden avtar ytterligare och vi lägger i Fiskelinan för att få fisk till middag. Det nappar och vi halar in en fin Tonfisk. Just som vi skall lyfta den ombord så lyckas de skaka sig loss och någon mer fisk nappar inte.

Sent på eftermiddagen kan vi runda grundflaken utanför Port Mathurin på Rodriguez. En kort bidevindsbog för oss in till revet där vi går igenom en kanal in till hamnen. På myndigheternas anvisning, förtöjer vi utanpå en bogserbåt klockan 16.45 lokal tid. Vi har avslutat den hårdaste och mest obekväma passagen som vi hitintills haft på vår jordenruntsegling. Sträckan som är 2034 sjömil har vi avverkat på 13 dygn och 10 timmar, vilket innebär 6,3 knop i genomsnitt.

En massa personer från olika myndigheter kommer ombord och klarerar in oss. Just innan solen sjunker under horisonten kan vi lämna bogserbåten och gå ut och ankra i hamnbassängen tillsammans med bland annat Yaghan, Marcy och White Haze. När vi ordnat upp det nödvändigaste, slår vi upp varsitt glas vitt vin och tar en kort paus innan Stina startar upp med att laga pizza. Det är underbart att jobba i pentryt, tycker hon, när allt är stilla och det man sätter ifrån sig fortfarande står kvar på samma

plats! Efter en god middag, är det 2 nöjda och lyckliga seglare som kryper till kojs.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina